Sånt där man aldrig vet förrän efteråt
Visst är det förunderligt hur livet slutar. När man blickar tillbaka blir jag väldigt förvånad. Ofta behöver man inte alls titta lång tillbaka heller. När jag grät av ångest efter mina första usla träningspass på backposition trodde jag aldrig att jag skulle få sitta på bänken i Kumladerbyt och se matchen från första parkett. Ännu mindre trodde jag att det skulle kännas så bra, men det gjorde det. Och allra minst trodde jag väl att jag en vecka senare fick chansen och tog den. Jag var grym och det är få saker som hittills överträffar den känslan.
När jag var liten och mest hatade pappa som kom in och bestämde en massa dumma regler kunde jag inte drömma om att han är den käraste förälder jag har nu och att vi sticker till Skottland bara han och jag på torsdag. Freds mor är en klippa, men inget är ju likt ens egna föräldrar ändå.
Om alla dessa kvällar jag legat och tänkt mig bort hur mitt liv skulle se ut, kunde jag någonsin förutsäga min flytt till Mullsjö? En flytt som kom att bli en stor besvikelse och min stora räddning samtidigt. Besviken att jag kanske inte uppnådde mina mål jag hade innan jag åkte ner, men lycklig för att jag fick nya. Och framför allt, fick uppleva den första stora kärleken.
Flytten till Örebro blev slutet på många relationer men samtidigt starten till så många nya. Nya relationer som inte alltid håller vad de lovar. En del blir regntåliga medan andra sakta tynar bort.
Mitt allra största misstag i livet är att jag lämnade Åland. Samtidigt är det mitt allra mest lyckade val. Jag har vunnit så enormt mycket av livet tack vare det valet. Men samtidigt har räkningen varit kostsam. När jag lämnade Åland var jag en glad tjej från en glad familj, men enorma drömmar och kanske lite för stora skor. När jag kommer tillbaka nuförtiden är vi en splittrad familj, dock tillfreds men åtskiljd, och jag är ingen liten glad tjej längre. Nu är jag vuxen och ser på livet så annorlunda.
Ibland önskar jag att jag aldrig åkt. Att du och jag Sonja kunde fortsätta vara vänner, träffas och äta gröt med blåbär. Att jag och Linda stöttat varandra i livets sorger och kommit ännu närmre. Att jag känt min mamma som jag gjorde förr. Att jag kunde glädja min familj med min närvaro. Att jag kunde tillbringat mer tid med farmor. Umgåtts med mina kusiner och prata den underbara åländska dialekten. Genom att åka skapades så stora avstånd till alla mina nära och kära, inte bara geografiska avstånd.
Samtidigt älskar jag mitt liv i Örebro. Jag älskar vår lägenhet, jag älskar mitt liv med Fred. jag trivs så fruktansvärt bra i laget och mina vänner där. Visst är havet långt borta men skogen ger också ro. Jag trivs så bra med Freds familj och alla hans vänner. Varför känner jag ändå mig så splittrad?
Hur kan jag inte veta vad jag vill bli, var jag vill bo och vem jag vill träffa? Saken är ju den att allt är delat. Sen jag flyttade har allting alltid varit delat. Lite här lite där. En del av mig här, en del där. Jag kan inte sluta undra vad som hänt om jag stannat kvar. Om jag funnits där för mina vänner i deras nöd, för mina syskon, för mina föräldrar och för farmor. Jag kommer alltid undra.
Jag hade aldrig kunnat gissa hur mitt liv skulle sett ut. Samtidigt kan jag inte ångra mig, jag trivs och mår bra, och bor med mannen jag älskar. Men kanske det är också då så att, man inte heller kan gissa hur livet kommer bli i framtiden. Jag kan bara hoppas, att alla de människor jag älskar, som är lämnade i en tid långt borta, inte glömmer bort mig och vår tid. utan det kommer en ny chans, en ny tid för oss. Och att livet fortsätter överraska...
/Johanna
När jag var liten och mest hatade pappa som kom in och bestämde en massa dumma regler kunde jag inte drömma om att han är den käraste förälder jag har nu och att vi sticker till Skottland bara han och jag på torsdag. Freds mor är en klippa, men inget är ju likt ens egna föräldrar ändå.
Om alla dessa kvällar jag legat och tänkt mig bort hur mitt liv skulle se ut, kunde jag någonsin förutsäga min flytt till Mullsjö? En flytt som kom att bli en stor besvikelse och min stora räddning samtidigt. Besviken att jag kanske inte uppnådde mina mål jag hade innan jag åkte ner, men lycklig för att jag fick nya. Och framför allt, fick uppleva den första stora kärleken.
Flytten till Örebro blev slutet på många relationer men samtidigt starten till så många nya. Nya relationer som inte alltid håller vad de lovar. En del blir regntåliga medan andra sakta tynar bort.
Mitt allra största misstag i livet är att jag lämnade Åland. Samtidigt är det mitt allra mest lyckade val. Jag har vunnit så enormt mycket av livet tack vare det valet. Men samtidigt har räkningen varit kostsam. När jag lämnade Åland var jag en glad tjej från en glad familj, men enorma drömmar och kanske lite för stora skor. När jag kommer tillbaka nuförtiden är vi en splittrad familj, dock tillfreds men åtskiljd, och jag är ingen liten glad tjej längre. Nu är jag vuxen och ser på livet så annorlunda.
Ibland önskar jag att jag aldrig åkt. Att du och jag Sonja kunde fortsätta vara vänner, träffas och äta gröt med blåbär. Att jag och Linda stöttat varandra i livets sorger och kommit ännu närmre. Att jag känt min mamma som jag gjorde förr. Att jag kunde glädja min familj med min närvaro. Att jag kunde tillbringat mer tid med farmor. Umgåtts med mina kusiner och prata den underbara åländska dialekten. Genom att åka skapades så stora avstånd till alla mina nära och kära, inte bara geografiska avstånd.
Samtidigt älskar jag mitt liv i Örebro. Jag älskar vår lägenhet, jag älskar mitt liv med Fred. jag trivs så fruktansvärt bra i laget och mina vänner där. Visst är havet långt borta men skogen ger också ro. Jag trivs så bra med Freds familj och alla hans vänner. Varför känner jag ändå mig så splittrad?
Hur kan jag inte veta vad jag vill bli, var jag vill bo och vem jag vill träffa? Saken är ju den att allt är delat. Sen jag flyttade har allting alltid varit delat. Lite här lite där. En del av mig här, en del där. Jag kan inte sluta undra vad som hänt om jag stannat kvar. Om jag funnits där för mina vänner i deras nöd, för mina syskon, för mina föräldrar och för farmor. Jag kommer alltid undra.
Jag hade aldrig kunnat gissa hur mitt liv skulle sett ut. Samtidigt kan jag inte ångra mig, jag trivs och mår bra, och bor med mannen jag älskar. Men kanske det är också då så att, man inte heller kan gissa hur livet kommer bli i framtiden. Jag kan bara hoppas, att alla de människor jag älskar, som är lämnade i en tid långt borta, inte glömmer bort mig och vår tid. utan det kommer en ny chans, en ny tid för oss. Och att livet fortsätter överraska...
/Johanna
Höst = nya seriesäsonger >> TOPPEN!
Är det inte underbart när man kan bänka sig framför tvn och följa nya säsonger av de gastkramande, spännande, romantiska och svekfulla karaktärerna som fyller de tvserier som förgyller vår vardag? Givetvis är femmans långa reklampauser dödstråkiga men är det inte värt att få leva sig in i seriernas spektakulära, sjuka värld?
Ojoj, jag är en serienörd jag vet. Men jag tränar ju faktiskt också på fritiden. Någon liten last måste väl alla ha?
Fuuuuuuullt upp annars med PM, uppsatser och case study. Inte för att jag känner mig allt för stressad, än. Men snart är det Skottland och när jag börjar förstå att avresedatumet är nära kommer jag väl börja noja mig. Och så är det Åland i helgen också. Det bidrar inte direkt till pluggandet. Men ack så skönt det är att få komma hem. Känna havsbrisen mot ansiktet och den friska luften. Visst längtar jag dit så jag spricker! Men i sinom tid!
Var sak tar sin tid, jag måste komma ihåg att leva i nuet.
Så surt att inte ha någon innebandymatch i helgen också. Det är knäppt vad van man är att alltid vara uppbokad. Men blir ju fika hos mormor i helgen istället. Det är inte heller fy skam!
Pratade med pappa idag också, han skrattade rätt gott åt Freds bravader med polisen. Fred tycker mest att livet har lurat honom på senare tid. Själv är jag klumpeduns så det skriker om det. Händerna är helt sarjade. Så fort jag får ett vasst föremål i händerna lyckas jag göra mig illa den senaste veckan. För att inte tala om allt jag tappat, slagit emot osv. Kan man drabbas av tillfällig klumpighet? Är det ens en sjukdom?
Jaja, dags att återgå till seriernas underbara värld=)
Tjing tjing! /Johanna
Ojoj, jag är en serienörd jag vet. Men jag tränar ju faktiskt också på fritiden. Någon liten last måste väl alla ha?
Fuuuuuuullt upp annars med PM, uppsatser och case study. Inte för att jag känner mig allt för stressad, än. Men snart är det Skottland och när jag börjar förstå att avresedatumet är nära kommer jag väl börja noja mig. Och så är det Åland i helgen också. Det bidrar inte direkt till pluggandet. Men ack så skönt det är att få komma hem. Känna havsbrisen mot ansiktet och den friska luften. Visst längtar jag dit så jag spricker! Men i sinom tid!
Var sak tar sin tid, jag måste komma ihåg att leva i nuet.
Så surt att inte ha någon innebandymatch i helgen också. Det är knäppt vad van man är att alltid vara uppbokad. Men blir ju fika hos mormor i helgen istället. Det är inte heller fy skam!
Pratade med pappa idag också, han skrattade rätt gott åt Freds bravader med polisen. Fred tycker mest att livet har lurat honom på senare tid. Själv är jag klumpeduns så det skriker om det. Händerna är helt sarjade. Så fort jag får ett vasst föremål i händerna lyckas jag göra mig illa den senaste veckan. För att inte tala om allt jag tappat, slagit emot osv. Kan man drabbas av tillfällig klumpighet? Är det ens en sjukdom?
Jaja, dags att återgå till seriernas underbara värld=)
Tjing tjing! /Johanna
En slö söndagkväll
Fred är i Stockholm och får öronen spräckta av Greenday medan man själv inser att kolla på skräptv ensam inte är någon höjdare.
Vad gäller uppsatsen tror jag att jag är klar med mitt PM. Men som vanligt kommer G grilla en riktigt långsamt och smärtsamt. Sen kommer man sitta där som ett fån när alla andra presenterar sina toppenidéer. Det låter ju alltid så mycket bättre när andra säger vad de ska skriva om än när jag sitter hemma och funderar. Men vår pluggstund i forskningsarkivet var givande trots Matilda fick tillkalla halva bibliotekariepersonalen för att lista ut hur en antik mikorfilmsläsare funkar =)
För övrigt så suger det att matchen i helgen blev inställd. Och nästa helg är det bara D1 match. Dock derby mot Kumla. men ändå, man vill ju få spela själv också. Men ska nog hem till Åland i helgen. Måste hälsa på pappa och sen tror jag Anton ville övningsköra eller något.
Fred hade hela familjen här igår och idag med. Full rulle med andra ord. Man måste hålla ögonen på Gunilla annars försvinner lite allt möjligt i fel skåp eller i fel rum. Men jag gillar henne ändå, det är ju power i henne även om hon sällan kan slappna av någon längre stund.
På måndag börjar verkligheten igen. Eller verklighet och verklighet. När man studerar är verkligheten ganska flexibel och framför allt utan rutiner. Speciellt när man skriver uppsats och har en lektion i veckan. men snart är det slut på det glamlivet. Då är det jobba på som gäller. Men seriöst så ska det bli ganska skönt att tjäna lite pengar. Det har man ju inte gjort på... hm aldrig faktiskt. Förutom sommarpengarna då. Men de måste ju alltid sparas.
Framtiden smyger på en alltså.
Måndag betyder även nya träningar. Motivationen har inte varit topp i veckan som varit. Lite seg och sen har det varit tjejvecka. Vi får se hur kommande vecka blir då det inte är något matchande. Ska försöka ta mig tillbaka till Kumlamatchen. den vill man ju inte missa faktiskt.
Nej nu säger jag tjing tjing för mig
/Johanna
Vad gäller uppsatsen tror jag att jag är klar med mitt PM. Men som vanligt kommer G grilla en riktigt långsamt och smärtsamt. Sen kommer man sitta där som ett fån när alla andra presenterar sina toppenidéer. Det låter ju alltid så mycket bättre när andra säger vad de ska skriva om än när jag sitter hemma och funderar. Men vår pluggstund i forskningsarkivet var givande trots Matilda fick tillkalla halva bibliotekariepersonalen för att lista ut hur en antik mikorfilmsläsare funkar =)
För övrigt så suger det att matchen i helgen blev inställd. Och nästa helg är det bara D1 match. Dock derby mot Kumla. men ändå, man vill ju få spela själv också. Men ska nog hem till Åland i helgen. Måste hälsa på pappa och sen tror jag Anton ville övningsköra eller något.
Fred hade hela familjen här igår och idag med. Full rulle med andra ord. Man måste hålla ögonen på Gunilla annars försvinner lite allt möjligt i fel skåp eller i fel rum. Men jag gillar henne ändå, det är ju power i henne även om hon sällan kan slappna av någon längre stund.
På måndag börjar verkligheten igen. Eller verklighet och verklighet. När man studerar är verkligheten ganska flexibel och framför allt utan rutiner. Speciellt när man skriver uppsats och har en lektion i veckan. men snart är det slut på det glamlivet. Då är det jobba på som gäller. Men seriöst så ska det bli ganska skönt att tjäna lite pengar. Det har man ju inte gjort på... hm aldrig faktiskt. Förutom sommarpengarna då. Men de måste ju alltid sparas.
Framtiden smyger på en alltså.
Måndag betyder även nya träningar. Motivationen har inte varit topp i veckan som varit. Lite seg och sen har det varit tjejvecka. Vi får se hur kommande vecka blir då det inte är något matchande. Ska försöka ta mig tillbaka till Kumlamatchen. den vill man ju inte missa faktiskt.
Nej nu säger jag tjing tjing för mig
/Johanna
