Johanna

Visst är det förunderligt hur livet slutar. När man blickar tillbaka blir jag väldigt förvånad. Ofta behöver man inte alls titta lång tillbaka heller. När jag grät av ångest efter mina första usla träningspass på backposition trodde jag aldrig att jag skulle få sitta på bänken i Kumladerbyt och se matchen från första parkett. Ännu mindre trodde jag att det skulle kännas så bra, men det gjorde det. Och allra minst trodde jag väl att jag en vecka senare fick chansen och tog den. Jag var grym och det är få saker som hittills överträffar den känslan.

När jag var liten och mest hatade pappa som kom in och bestämde en massa dumma regler kunde jag inte drömma om att han är den käraste förälder jag har nu och att vi sticker till Skottland bara han och jag på torsdag. Freds mor är en klippa, men inget är ju likt ens egna föräldrar ändå.

Om alla dessa kvällar jag legat och tänkt mig bort hur mitt liv skulle se ut, kunde jag någonsin förutsäga min flytt till Mullsjö? En flytt som kom att bli en stor besvikelse och min stora räddning samtidigt. Besviken att jag kanske inte uppnådde mina mål jag hade innan jag åkte ner, men lycklig för att jag fick nya. Och framför allt, fick uppleva den första stora kärleken.

Flytten till Örebro blev slutet på många relationer men samtidigt starten till så många nya. Nya relationer som inte alltid håller vad de lovar. En del blir regntåliga medan andra sakta tynar bort.

Mitt allra största misstag i livet är att jag lämnade Åland. Samtidigt är det mitt allra mest lyckade val. Jag har vunnit så enormt mycket av livet tack vare det valet. Men samtidigt har räkningen varit kostsam. När jag lämnade Åland var jag en glad tjej från en glad familj, men enorma drömmar och kanske lite för stora skor. När jag kommer tillbaka nuförtiden är vi en splittrad familj, dock tillfreds men åtskiljd, och jag är ingen liten glad tjej längre. Nu är jag vuxen och ser på livet så annorlunda.

Ibland önskar jag att jag aldrig åkt. Att du och jag Sonja kunde fortsätta vara vänner, träffas och äta gröt med blåbär. Att jag och Linda stöttat varandra i livets sorger och kommit ännu närmre. Att jag känt min mamma som jag gjorde förr. Att jag kunde glädja min familj med min närvaro. Att jag kunde tillbringat mer tid med farmor. Umgåtts med mina kusiner och prata den underbara åländska dialekten. Genom att åka skapades så stora avstånd till alla mina nära och kära, inte bara geografiska avstånd.

Samtidigt älskar jag mitt liv i Örebro. Jag älskar vår lägenhet, jag älskar mitt liv med Fred. jag trivs så fruktansvärt bra i laget och mina vänner där. Visst är havet långt borta men skogen ger också ro. Jag trivs så bra med Freds familj och alla hans vänner. Varför känner jag ändå mig så splittrad?

Hur kan jag inte veta vad jag vill bli, var jag vill bo och vem jag vill träffa? Saken är ju den att allt är delat. Sen jag flyttade har allting alltid varit delat. Lite här lite där. En del av mig här, en del där. Jag kan inte sluta undra vad som hänt om jag stannat kvar. Om jag funnits där för mina vänner i deras nöd, för mina syskon, för mina föräldrar och för farmor. Jag kommer alltid undra.

Jag hade aldrig kunnat gissa hur mitt liv skulle sett ut. Samtidigt kan jag inte ångra mig, jag trivs och mår bra, och bor med mannen jag älskar. Men kanske det är också då så att, man inte heller kan gissa hur livet kommer bli i framtiden. Jag kan bara hoppas, att alla de människor jag älskar, som är lämnade i en tid långt borta, inte glömmer bort mig och vår tid. utan det kommer en ny chans, en ny tid för oss. Och att livet fortsätter överraska...

/Johanna