Johanna

En vanlig mulen novemberdag. Fred sover på soffan och inte en råtta så långt ögat kan nå.

Kan inte hjälpa att fundera. Har man verkligen gjort rätt val? När man ser vad alla andra gör så tycker man ju att man valt en enkla och säkra vägen. Men måste det betyda den tråkigaste? Under de fyra år jag pluggar kommer andra att hinna med massa resa och upptäcka världen och annat skoj. Men bara för att man tar den enkla vägen betyder väl inte det att den är fel?

Jag vet vad som är viktigt för mig. Det som förvånar mig att det är ingen i min närvaro som prioriterar likadant. I alla fall känns det inte så. Och då är man ju den som tar den enkla, tråkiga vägen. Det är ju det som är det svåra, att hitta någon som tänker som jag. Men jag har ju genom åren hittat personer som tänker som jag, men någonstans på vägen har vi tappat bort varandra. Nu skiljer mil oss åt.

Det svåra är att veta när man hittat rätt. Att stället man bor på är hemma, de man umgås med är vänner, det man läser i skolan känns betydelsefullt. Hur vet man det? Jag fattar att var och en måste känna efter själv. Och tro mig, jag har funderat, vridit och vänt och kännt efter. Men jag vet inte om jag blivit något klokare av det. Eller att jag bara insett att jag inte hittat den person som kan förstå mig och mina val.

Fred är ju en klippa, vad skulle jag göra utan honom. Men någonstans tror jag man måste ha en mer som förstår en än ens pojkvän. Annars står man nog ensam en dag.

Man kanske inte ska leta. Visst kräver ju vänskap engagemang och jobb. Men till vilket pris, till vilken gräns? vad jag vet så flyter det mesta på av sig självt. Men när det inte gör det då, hur mycket och länge ska man anstränga sig? Vad händer när man anstränger sig och personen i fråga ändå inte släpper in en. Ska man ge upp då? Eller ge personen mera tid? Ska inte såna saker gå av sig självt?

Och vad gör man med alla dom som är långt borta? Alla dom som av omständigheterna är i andra länder, eller flera mil bort.

Man kanske inte kan få allt. Jag har ju Fred, en lägenhet som faktiskt känns det mesta hemma sen jag flyttade hemifrån, en stad jag trivs i och med människor som undrar hur man mår. Är det rimligt att ha hela paketet eller är det önskedrömmar? En bunt med vänner som bjöd med en, lite som det var förr innan vi hittade alla saker som skiljde oss åt, eller någon man kan dela drömmar och tankar med och skratta tills man får ont i magen, utan att känna ett emotionellt avstånd. Det är ju bara det att man inte hittar någon som tänker på samma sätt. Visst har jag människor att umgås med, men hur väl känner de mig, hur väl känner jag dem? Kanske den där djupa vänskapen växer fram av sig självt till slut. Eller så kanske jag måste hitta mig själv ännu mer. Men jag har ju verkligen kämpat med det där i flera år nu. Och jag tycker att jag har koll på läget. Menmen, ödets nycker bestämmer jag ju inte över.

I vilket fall som helst är det snart jul. Och för första gången på många många år ser jag fram emot den, och jag ser fram emot att åka hem över jul. Det är ju tur att man alltid har familjen vad som än händer. Även om den också kan gå sönder. Men nu är den inte sönder, vi har byggt en bro över hålet som blev. En stabil bro.

Det var allt för denna gång.