27 november
Idag bär det av till holmen. Hem ljuva hem, eller hemmaön i alla fall. Då är det julpyssel och tentaplugg för hela slanten.
Jag trivs så bra här i Öret. Igår hade jag, Fred och emma en underbart trevlig kväll med bio och småprat. Men samtidigt kan jag inte undra om man gör livet bekvämt och enkelt för sig. Borde allt flyta på så bra som om att man inte behöver räkna dagarna? Ibland undrar jag om man inte saknar spänning och passion i livet. Så där så man själv nästan får gåshud. Ja jag menar lite Hollywood aktigt, men är det så fel?
Livet borde vara spännande, utmanande. Eller? Man borde känna varje dag att man är lycklig och uppskattar livet. Varje dag borde ha sitt eget syfte, sin egen mening. Leva varje dag i nuet. Men samtidigt så fullt av liv, passion och känsla. Har jag så fel som ibland känner mig så bekväm i den vardagliga lunk som vi kommit in i. Eller är tiden nu en väntan på det som komma skall? Jag vill verkligen inte det.
Men vad ska man göra för att leva varje dag i nuet? Hur blir man en livsnjutare? Och hur hittar man spänningen i vardagen?
I vilket fall så lämnar vi de djupa tankarna för tillfället. Dumt att snöa in sig även om snön på marken är borta:)
Nu ska jag packa min väska.
Hyvää Matkaa!
Jag trivs så bra här i Öret. Igår hade jag, Fred och emma en underbart trevlig kväll med bio och småprat. Men samtidigt kan jag inte undra om man gör livet bekvämt och enkelt för sig. Borde allt flyta på så bra som om att man inte behöver räkna dagarna? Ibland undrar jag om man inte saknar spänning och passion i livet. Så där så man själv nästan får gåshud. Ja jag menar lite Hollywood aktigt, men är det så fel?
Livet borde vara spännande, utmanande. Eller? Man borde känna varje dag att man är lycklig och uppskattar livet. Varje dag borde ha sitt eget syfte, sin egen mening. Leva varje dag i nuet. Men samtidigt så fullt av liv, passion och känsla. Har jag så fel som ibland känner mig så bekväm i den vardagliga lunk som vi kommit in i. Eller är tiden nu en väntan på det som komma skall? Jag vill verkligen inte det.
Men vad ska man göra för att leva varje dag i nuet? Hur blir man en livsnjutare? Och hur hittar man spänningen i vardagen?
I vilket fall så lämnar vi de djupa tankarna för tillfället. Dumt att snöa in sig även om snön på marken är borta:)
Nu ska jag packa min väska.
Hyvää Matkaa!
22 november
En underbar syn mötte mig imorse, solen strålande från blå himmel och snön låg gnistrande över marken. Shit vad underbart allt kändes då.
Det går sakta men jag känner ändå att det går framåt. Det enda som är ett litet bakslag är innebandyn. Men samtidigt ger det mig ju chansen att göra annat som är kul! Känner mig så mycket friare, och försöker verkligen leva efter Oskars "det-löser-sig-alltid" filosofi. Allt känns mycket enklare, jag vet inte om det är vädret eller om livet faktiskt är lite ljusare nu. Visst finns det dagar som känns skit, men dagarna som är bra efteråt är så sjukt mycket ljusare istället!
Idag har jag i alla fall inhandlat de första julklapparna för i år. Känns bra att faktiskt ge bort saker som jag vet att mina kära vill ha! Och det gäller ju att vara ute i god tid eller? =)
Det är bara det där luriga att köpa en bra present till Fred. Jag vet ju inte vad jag ska köpa! Menmen det kommer nog fram så småningom.
Är helt inne på kock nu med. Ska verkligen kolla upp det ordentligt efter jul med studievägledare och så. Känner att man måste ta chanserna som kommer i livet och livet är inte slut än på mååånga år. Det gäller bara att ta vara på den tid man har!
Snart är det lilla jul och hembesök! Då ska det bakas pepparkakor och mysas hemma på holmen. Fred ska få uppleva sin första lilla julafton! =)
Nej nu mååååååste jag plugga! Ska ju på KFUM-avslutning sen! :)
Tjingtjing
Det går sakta men jag känner ändå att det går framåt. Det enda som är ett litet bakslag är innebandyn. Men samtidigt ger det mig ju chansen att göra annat som är kul! Känner mig så mycket friare, och försöker verkligen leva efter Oskars "det-löser-sig-alltid" filosofi. Allt känns mycket enklare, jag vet inte om det är vädret eller om livet faktiskt är lite ljusare nu. Visst finns det dagar som känns skit, men dagarna som är bra efteråt är så sjukt mycket ljusare istället!
Idag har jag i alla fall inhandlat de första julklapparna för i år. Känns bra att faktiskt ge bort saker som jag vet att mina kära vill ha! Och det gäller ju att vara ute i god tid eller? =)
Det är bara det där luriga att köpa en bra present till Fred. Jag vet ju inte vad jag ska köpa! Menmen det kommer nog fram så småningom.
Är helt inne på kock nu med. Ska verkligen kolla upp det ordentligt efter jul med studievägledare och så. Känner att man måste ta chanserna som kommer i livet och livet är inte slut än på mååånga år. Det gäller bara att ta vara på den tid man har!
Snart är det lilla jul och hembesök! Då ska det bakas pepparkakor och mysas hemma på holmen. Fred ska få uppleva sin första lilla julafton! =)
Nej nu mååååååste jag plugga! Ska ju på KFUM-avslutning sen! :)
Tjingtjing
11 november
En vanlig mulen novemberdag. Fred sover på soffan och inte en råtta så långt ögat kan nå.
Kan inte hjälpa att fundera. Har man verkligen gjort rätt val? När man ser vad alla andra gör så tycker man ju att man valt en enkla och säkra vägen. Men måste det betyda den tråkigaste? Under de fyra år jag pluggar kommer andra att hinna med massa resa och upptäcka världen och annat skoj. Men bara för att man tar den enkla vägen betyder väl inte det att den är fel?
Jag vet vad som är viktigt för mig. Det som förvånar mig att det är ingen i min närvaro som prioriterar likadant. I alla fall känns det inte så. Och då är man ju den som tar den enkla, tråkiga vägen. Det är ju det som är det svåra, att hitta någon som tänker som jag. Men jag har ju genom åren hittat personer som tänker som jag, men någonstans på vägen har vi tappat bort varandra. Nu skiljer mil oss åt.
Det svåra är att veta när man hittat rätt. Att stället man bor på är hemma, de man umgås med är vänner, det man läser i skolan känns betydelsefullt. Hur vet man det? Jag fattar att var och en måste känna efter själv. Och tro mig, jag har funderat, vridit och vänt och kännt efter. Men jag vet inte om jag blivit något klokare av det. Eller att jag bara insett att jag inte hittat den person som kan förstå mig och mina val.
Fred är ju en klippa, vad skulle jag göra utan honom. Men någonstans tror jag man måste ha en mer som förstår en än ens pojkvän. Annars står man nog ensam en dag.
Man kanske inte ska leta. Visst kräver ju vänskap engagemang och jobb. Men till vilket pris, till vilken gräns? vad jag vet så flyter det mesta på av sig självt. Men när det inte gör det då, hur mycket och länge ska man anstränga sig? Vad händer när man anstränger sig och personen i fråga ändå inte släpper in en. Ska man ge upp då? Eller ge personen mera tid? Ska inte såna saker gå av sig självt?
Och vad gör man med alla dom som är långt borta? Alla dom som av omständigheterna är i andra länder, eller flera mil bort.
Man kanske inte kan få allt. Jag har ju Fred, en lägenhet som faktiskt känns det mesta hemma sen jag flyttade hemifrån, en stad jag trivs i och med människor som undrar hur man mår. Är det rimligt att ha hela paketet eller är det önskedrömmar? En bunt med vänner som bjöd med en, lite som det var förr innan vi hittade alla saker som skiljde oss åt, eller någon man kan dela drömmar och tankar med och skratta tills man får ont i magen, utan att känna ett emotionellt avstånd. Det är ju bara det att man inte hittar någon som tänker på samma sätt. Visst har jag människor att umgås med, men hur väl känner de mig, hur väl känner jag dem? Kanske den där djupa vänskapen växer fram av sig självt till slut. Eller så kanske jag måste hitta mig själv ännu mer. Men jag har ju verkligen kämpat med det där i flera år nu. Och jag tycker att jag har koll på läget. Menmen, ödets nycker bestämmer jag ju inte över.
I vilket fall som helst är det snart jul. Och för första gången på många många år ser jag fram emot den, och jag ser fram emot att åka hem över jul. Det är ju tur att man alltid har familjen vad som än händer. Även om den också kan gå sönder. Men nu är den inte sönder, vi har byggt en bro över hålet som blev. En stabil bro.
Det var allt för denna gång.
Kan inte hjälpa att fundera. Har man verkligen gjort rätt val? När man ser vad alla andra gör så tycker man ju att man valt en enkla och säkra vägen. Men måste det betyda den tråkigaste? Under de fyra år jag pluggar kommer andra att hinna med massa resa och upptäcka världen och annat skoj. Men bara för att man tar den enkla vägen betyder väl inte det att den är fel?
Jag vet vad som är viktigt för mig. Det som förvånar mig att det är ingen i min närvaro som prioriterar likadant. I alla fall känns det inte så. Och då är man ju den som tar den enkla, tråkiga vägen. Det är ju det som är det svåra, att hitta någon som tänker som jag. Men jag har ju genom åren hittat personer som tänker som jag, men någonstans på vägen har vi tappat bort varandra. Nu skiljer mil oss åt.
Det svåra är att veta när man hittat rätt. Att stället man bor på är hemma, de man umgås med är vänner, det man läser i skolan känns betydelsefullt. Hur vet man det? Jag fattar att var och en måste känna efter själv. Och tro mig, jag har funderat, vridit och vänt och kännt efter. Men jag vet inte om jag blivit något klokare av det. Eller att jag bara insett att jag inte hittat den person som kan förstå mig och mina val.
Fred är ju en klippa, vad skulle jag göra utan honom. Men någonstans tror jag man måste ha en mer som förstår en än ens pojkvän. Annars står man nog ensam en dag.
Man kanske inte ska leta. Visst kräver ju vänskap engagemang och jobb. Men till vilket pris, till vilken gräns? vad jag vet så flyter det mesta på av sig självt. Men när det inte gör det då, hur mycket och länge ska man anstränga sig? Vad händer när man anstränger sig och personen i fråga ändå inte släpper in en. Ska man ge upp då? Eller ge personen mera tid? Ska inte såna saker gå av sig självt?
Och vad gör man med alla dom som är långt borta? Alla dom som av omständigheterna är i andra länder, eller flera mil bort.
Man kanske inte kan få allt. Jag har ju Fred, en lägenhet som faktiskt känns det mesta hemma sen jag flyttade hemifrån, en stad jag trivs i och med människor som undrar hur man mår. Är det rimligt att ha hela paketet eller är det önskedrömmar? En bunt med vänner som bjöd med en, lite som det var förr innan vi hittade alla saker som skiljde oss åt, eller någon man kan dela drömmar och tankar med och skratta tills man får ont i magen, utan att känna ett emotionellt avstånd. Det är ju bara det att man inte hittar någon som tänker på samma sätt. Visst har jag människor att umgås med, men hur väl känner de mig, hur väl känner jag dem? Kanske den där djupa vänskapen växer fram av sig självt till slut. Eller så kanske jag måste hitta mig själv ännu mer. Men jag har ju verkligen kämpat med det där i flera år nu. Och jag tycker att jag har koll på läget. Menmen, ödets nycker bestämmer jag ju inte över.
I vilket fall som helst är det snart jul. Och för första gången på många många år ser jag fram emot den, och jag ser fram emot att åka hem över jul. Det är ju tur att man alltid har familjen vad som än händer. Även om den också kan gå sönder. Men nu är den inte sönder, vi har byggt en bro över hålet som blev. En stabil bro.
Det var allt för denna gång.
