Johanna

Hade bortamatch i Västerås igår kväll och kom hem sent. Dunder sömn och dunder trött när jag vaknade. Ensam, för Fred är i skolan.

Det här inlägget är tillägnat kärleken i mitt liv, Fred. Jag är så tacksam för att han finns i mitt liv och för att han är min. Han bädar sängen efter mig, viker min tvätt omsorgsullt och lagar mat åt mig när jag är för sliten för att röra på mig. Han värmer mig när jag är kall, låter mig skrika på honom när jag är arg och han förlåter mig allt id efteråt. Han lämnar kärleksfulla meddelanden när han är borta, han lyssnar på alla mina komplicerade tankar, och han tröstar mig när jag är ledsen. Hur kan jag inte älska honom av hela mitt hjärta?

Ibland tror jag att jag tar honom för givet, men jag skulle inte vilja leva en dag av mitt liv utan honom! Han är oumbärlig och oersättlig. Innerst inne blir jag nästan skräckslagen för att jag är så otroligt kär i honom, tänk om han en dag inte kommer finnas här vid min sida? Tänk om jag bara tar honom för givet och han ledsnar på mig? Eller tänk om han bara slutar gilla mig...

Och jag glömde en sak med, han äter alltid min mat oavsett hur misslyckad den är och han säger alltid att den är god. Är han en ängel eller vad? =)

All min kärlek till dig Fred!